Vi är inte alltid medvetna om hur vi tänker, och att medvetandegöra det är inte så dumt med tanke på rubriken.
Det är oftast inte något större fel på det vi tänker att vi vill, det är nästa tanke vi ska se upp med:
Jag vill vinna VM i höjdhopp, men det kommer säkert inte att gå.
Jag vill bli av med mitt medboerende, men jag kan inte sluta kontrollera.
Jag vill bli publicerad, men jag blir troligtvis refucerad igen.
Jag vill ha det där jobbet, men alla andra sökande är säkert duktigare.
Den inre dialogen börjar så bra, men håller inte riktigt hela vägen och så är vi där igen.
Ja, det blir oftast som vi tänker.
Alltså måste vi ändra våra tankar om vi vill uppnå något.
Jag vill bli av med mitt medberoende, och det första steget mot friheten det innebär att inte sitta fast i någon annans missbruk, är att jag slutar kontrollera.
9 kommentarer:
Men OM man nu kan sluta (=låta bli) att kontrollera, så finns ändå känslan/viljan/tanken där. Hurifanken blir man av med det då...?
Jag tycker att ambitionen känns rätt, men därifrån till verklighet...
Puh!
L
Om ALL kontroll upphör gör också tankarna det till sist. Så länge kontrollen håller på (även om det är små, små saker som kontrolleras) så upprätthålls ångesten och viljan till kontroll.
Tankar är inte farliga, de är just bara tankar.
Kram Åsa
vet du har rätt. Och efter den längsta kontrollfria tiden i mitt liv(har kontrollerat i smått å stort i hela mitt liv; på oändligt många sätt; redan innan den relationen där jag nådde botten i mitt medberoende) så slippade jag i ETT litet beteende häromdagen. *suck* Och vips var ångesten tillbaka! I full styrka. Fast jag lät bli att slå på mig själv, och borstade av mig och gick vidare. Var beredd på samma "avtändning" som jag gick igenom förra gången, men nej. Först snurrade tankarna i 180 runt runt, om hur "dum" jag var, hur misslyckad jag var, hur meningslöst allt är.. och bla bla bla.. Varenda gång är det samma sorts tankar. I botten, under tankarna på att han kanske bedrar mig nu igen; trots allt.
Men den här gången.. så bara släppte dom plötsligt. SUPERSKÖNT. Dock kan jag få tvångstankar som säger "du får inte tänka så här, för då kommer det att BLI så här!!", och det kan också bli himla fel.
Jag försöker mest leva så bra jag kan. En dag i taget. Och så försöker jag att lägga lite tid på positiva tankar, men acceptera att jag faktiskt är bara människa också. Och ibland är jag rädd, och ibland gör jag misstag. och ibland tänker jag rädda tankar, fast jag "vet bättre". *skrattar* Ingen aning om någon förstår vad jag menar riktigt med det här sista jag skrev.
Hur som helst. Så har du helt rätt i det du skriver. Förstås. Som vanligt. *S*
Kram!
/Lizzie
bara ett tillägg. Det där med att sluta kontrollera. Jag trodde verkligen att jag HADE slutat med all kontroll förut. Men hade bara lagt av med vissa beteenden, hade några små avarter kvar. (inga "stora" saker, läste inga mobiler eller sånt)
Är som du säger. ALL kontroll måste upphöra. Men när jag gick igenom det, att sluta med ALL kontroll, så var det som att tända av på droger. Ett rent helvete första tiden, faktiskt. Ångesten som bara kom och gick, och tankarna som malde. Men det släppte ju till slut. Och till slut hittar man till ett nytt lugn och en sinnesro. Det är ju den största belöningen.
OM andra människor sviker mig(jag har varit livrädd för svek i hela mitt liv), så gör dom ju det. Jag kan inte hindra dom. Bara hantera det, och ta hand om mig själv. och det jag ju "egentligen vet", utom när jag dippar lite och är låg för dagen, är att jag faktiskt överlever oavsett vad. På egen hand. Jag står och faller inte med andra. (men jag är ny i detta, så jag får ha lite tålamod med mig själv)
Må gott allihop! Heja heja oss! /Lizzie
Grattis Lizzie, vad långt du har kommit!
Jag kan också fortfarande få tankar, men de kommer och går lika fort. De har inget att "fästa" i längre, så det känns helt okej att de dyker upp ibland.
Kram Åsa
tack. Det kändes inte så, när jag slippade i kontrollbehovet, även om det var ett litet slipp. (fånigt litet) Men det kanske jag har. Jag har haft en lång väg att gå, med mkt bagage, så jo. Jag har kommit långt. Har en bit kvar åxå bara. Idag orkade jag lyssna på ditt föredrag på U-tube för första gången. (Du var ju superbra och skitsnygg och klockren och otroligt inspirerande!) Vet inte varför jag inte orkat tidigare. Har varit för mkt smärta kvar tror jag. (Sorgeprocesser tar uppenbarligen tid, och kan stå å stampa ibland..) Nu börjar jag bli redo att släppa den tror jag. skönt skönt.. Tack! :-) /Lizzie
Lizzie, ja det tar tid, men det blir bra när man är ute på andra sidan.
Och slippar har vi alla, det är bara att borsta av sig och kliva vidare.
Vi är människor allra mest:)
Kram Åsa
Jag tror att det, för mig, är olika för olika situationer hur min följdtanke går/gått.
Jag söker nytt jobb och där tänker jag "jag får det om det inte kommer någon med mycket bättre meriter eller/och utbildning söker det"
men jag kan tänka i andra sammanhang tex: "varför skulle jag få "det" - jag får ju aldrig det jag vill ha?"
Men det blir mindre och mindre av de negativa tankarna och nu tänker jag mer "om det är meningen - så blir det "så"
Kontrollen släpper jag mer och mer på - märker att något inom mig vill föra in mig i kontrollerandet och/eller manipulerande (som kom med den här mannen) men jag kan stå emot lättare nu
Jag har alltid sagt att jag vill vara fri och att frihet har varit det viktigaste för mig - men efter den här "smällen" så har jag insett att jag aldrig varit fri då jag av självbevarelsedrift stängt in och hållit mig själv i stenkoll.
Snart är det nytt år med nya möjligheter - oavsett hur bra eller hur långt vi kommit.
Jag ser fram mot det
kram Sanna
"Nytt år, nya möjligheter", härligt va?
Kram Åsa
Skicka en kommentar