onsdag 16 december 2009

Jag har fått lite kommentarer

hör och där som gärna vill ha det till att "en kvinna som hon inte kan vara ensam utan står ut med vad som helst", och det är klart att man kan tro att det är så.
Ibland kanske det också är så, och jag tror att det är väldigt vanligt att vi inte tycker att ensamhet är särskilt kul.

Själv har jag alltid funkat bäst som solokvist, ingen gång har jag känt mig tryggare än när jag har varit utan manligt sällskap.
Jag är hyggligt duglig på diverse ensamgöranden och har aldrig saknat kärleken när den inte har funnits i mitt liv, tvärtom har jag varit både nöjd och glad.

Däremot har jag oftast fått problem när jag har förälskat mig; det som har gjort att andra har känt sig hela, har kluvit mig.

Så ensamhet skrämmer inte mig, ofta har jag längtat efter det. Det har dock alltid varit behagligare att bli lämnad än att lämna själv.

Tillfrisknandet från medberoendet har för min del mycket handlat om att titta på mig själv, och följa mina livsmönster från nu och bakåt.
Jag är min egen röda tråd och när jag väl förstod mitt medbereonde var det inte särskilt svårt att följa tråden och se vilka val jag har gjort utifrån mitt osunda jag.

Tack och lov har jag, precis som alla andra också ett sunt jag, och det var det jag lät ta över när jag behövde läka mitt livslånga medberoende.

Idag blir jag inte klyvd av kärlek, jag tycker istället att det är rätt fränt.
Tänk att kunna älska och samtidigt ta hand om sig själv, det är en perfekt kombination om du frågar mig.
De som kommenterar frågar förstås inte, de konstaterar; och det är också helt okej. Det betyder troligtvis att de inte delar min erfarenhet och hur skulle de kunna göra det?
Vi är alla olika och har därför inte samma sätt att förhålla oss till det vi går igenom.

Jag kan bara berätta om mig själv.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Det känns så lika för mig.
Har aldrig varit rädd för att vara själv. Klarar mig ypperligt själv praktiskt också så jag har inte ett behov på det viset heller.
Tvåsamheten har också kluvit mig - velat ha "sällskap" och bli "omhändertagen" men velat "sköta allt" och visat mig oberoende.
Det är säkert därför som mitt tidigare förhållande inte tog slut tidigare. Vi levde från varandra så långa perioder (och när vi levde på samma plats var vi bara bredvid varandra inte tillsammans)
Jag har nog alltid velat men inte kunnat eller förstått hur. Men jag närmar mig och är så nära ...
Sanna

Anonym sa...

Kom att tänka på en sak; det finns många som gör slut - när det inte "passar" och har snart en ny. Varför ses inte de som om det inte kan leva ensamma?
Det är faktiskt vanligare, med dem som snabbt går vidare, än med dem som hänger kvar.
Menar inte att något är bättre eller sämre än det andra - men en tanke bara.
Sanna

Anonym sa...

Att kunna älska och samtidigt ta hand om mig själv, det är mitt drömscenario! :o)

Tills dess fortsätter jag öva på att ta hand om och älska mig själv, att skydda mig själv, försvara mig själv, stå upp för mig själv.... Se mina mönster, ändra tankar... o.s.v.

Jag är

Åsa Hellberg sa...

Härligt att höra!

Kram Åsa

Anonym sa...

Läste om dig i "Kattis & Co". Riktigt bra artikel. Sträck på dig... ;)

Kram, Anna

Åsa Hellberg sa...

Anna; jag är sträckt:)

Kram Åsa

Cattis sa...

God morgon vännen, har länkat till dig från min blogg idag. Jag ska tvinga mig att vara uppe ikväll. Lycka till

kramkram

Anonym sa...

Hej Åsa
Jag vill bara önska lycka till i dag/kväll
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Tack!

Kram Åsa

Pixi sa...

Håller med dej ,fast allt är en process,förr gillade jag inte ensamheten,för den gjorde mej svag,idag när jag lärt mej mer om mej själv ,så e jag min egen borg o aldrig ensam med mej själv längre,livet kan va fantastiskt ibland,hehe..hoppas allt gick bra igår,sparar dej i min blogglista ,kommer tillbaka..Pixi

Åsa Hellberg sa...

Pixi; varmt välkommen hit!

Kram Åsa