Strålkastaren riktades mot mig och från scenen ropade Joe Labero "ja, just du. Kom upp hit till mig".
Berns var fullsatt, och det var på skakiga höga klackar jag trippade fram mot scenen där jag skulle bli klyvd alternativt borttrollad.
Han måste ha haft linser. Blåare ögon hade jag nog aldrig sett. Dessutom var han mer sminkad än jag.
Anyway, det skulle trollas och den som skulle få äran att luras var alltså undertecknad.
Jag fick hålla i ett rep, och bakom mig stod Herr Trollkarl.
Med en gigantisk sax klippte han i repet på tre-fyra ställen, och när han bad mig hålla ut repet i sin fulla längd fanns det inte ett spår av hans klippande.
Repet var helt, och jag var- lika helt- oförstående.
"En applåd för Åsa", ropade Joe när jag trippade tillbaka till min plats i ljuset av spotlighten.
"Hur gjorde han", frågade vännerna vid bordet och det enda magiska jag kunde berätta om var blå linser och mycket smink.
Jag är glad att jag inte förstod, tricket funkade ju och det var allt jag behövde veta.
Det är lite som med medberoendet.
Gör vi rätt saker så funkar det att komma över.
Det är inte alltid jag fattar hur det går till, men det spelar ingen roll så länge det jag gör funkar.
Simsalabim.
2 kommentarer:
Vilken bra jämförelse! Det är ju faktiskt precis så det är, en hel massa saker man inte kan sätta fingret på men som liksom faller på plats om man bara gör rätt...utan att egentligen veta vad som är rätt förrän man gjort det....
Ja precis.Det gäller dock att reda ut vad som är bra, sedan är det "bara" att göra:)
Kram Åsa
Skicka en kommentar