Vandrade hem

i duggregnet, och det lyste så fint från alla stjärnor i lägenhetsfönstren. Just där jag promenerar finns inga villor, bara höga hus.
Vissa har en glittrande balkong på tolfte våningen, och då undrar ju jag hur de vågar gå ut på den?
Jag kommer aldrig någonsin att bo i en lägenhet så högt upp.
Fy!

1 trappa är alldeles lagom.
För högt för spontana tjyvar, och inte högre än min vimmelkantighet klarar.
Höjder är alltså inte min grej; inte heller trånga utrymmen även om jag glatt kliver in i varje hiss som erbjuds.
Där utmanar latheten rädslan och att få skjuts upp vinner överlägset.
Vad jag kommer ihåg har jag aldrig fastnat i någon hiss, det hade säkert fått fart på benen.

På tal om fartiga ben så ska de tränas den här veckan, förra hände tydligen något annat.
Mina vandringar fram och tillbaka till mitt jobb fortsätter dock. De ger både spänst och stjärnglans.