söndag 10 oktober 2010

Det händer att jag

väljer att INTE förstå missbruk ett enda dugg.

Som när jag såg filmen igår som inte hade ett dugg med missbruk att göra, däremot med att leva och våga älska.
Mannen i gårdagens film hade inget val, han kunde inte välja att leva. Hjärntumören tog hans liv.

Hur f a n har man mage att skita i sitt liv och i andras, hur kan man totalt förstöra sitt liv när det finns så mycket, och så många, att leva för.
Hur kan man inte känna tacksamhet för sitt liv och ta till vara det?
Hur kan man, när man är medveten om sin sjukdom, strunta i att göra något åt den?
Hur kan man, år ut och år in, låta bli att se vartåt det barkar?

Hur kan man välja att gå mot en död istället för mot ett liv?

4 kommentarer:

Strandhs Mia sa...

Hmm... läser du mina tankar tro?
Just det där cirkulerar i min hjärna av viss anledning..

Kram !

Åsa Hellberg sa...

Haha, ja kanske.
Mitt förnuft är det bästa - och sämsta - drag, därför måste jag vara totalt oförstående emellanåt för att få lite balans:)

Anonym sa...

Ja..det undrar man

www.todeathdouspart.blogg.se

Åsa Hellberg sa...

ja, du vet ju...

Kram