Två av mina gamla flygvärdinnevänner

var på föreläsningen igår och tack och lov fyller en av dem år om sisådär en vecka vilket gör att vi snart ses igen.

Jag har haft turen och förmånen att ha några få, men fantastiska, vänner. De har lärt mig mer om människor och relationer än vad någon bok eller professionell människokännare någonsin har kunnat göra.
De har på så oändligt många sätt hjälpt mig att växa som människa.

Som 50 plusare är de häftigare än någonsin trots att en av dem påstod - samtidigt som hon himlade med ögonen - att närminnet inte längre är vad det en gång var.
Detta sagt av kvinnan som utan problem kan återberätta ett tre timmar långt samtal i detalj - och samtidigt leverera en knisvskarp analys av detsamma...

Den andra vännen, som kom i en knallröd kappa och med glittriga mörkbruna ögon, går sitt livs största kamp just nu när hon har fått ett återfall i sin bröstcancer med metastaser i skelettet.
Av de cellgifter hon får just nu syntes inte ett spår, inte heller av den dubbelsidiga lunginflammation som gjorde att hon fick skjuta upp sin behandling och kämpa för sitt liv under senare delen av våren.

Mina vänner har många egna kamper att hantera och de gör det med värdighet, humor och enorm respekt för det liv som de har fått att hantera.

Det är stort.
Oerhört stort.