funderar jag på de skepnader jag har använt mig av genom åren och som ofta visualiserade genom kläder, makeup och attityd.
"Mjuk som en kattunge eller rappkäftad, välj vem du gillar mest. Gillar du båda funkar det med".
Den skotsrutiga flanellpyjamas som jag hittade på en av mina hyllor häromdagen är bara jag.
Egentligen borde jag ha på mig den när jag ska föreläsa.
Den, barfota och inget smink.
Inte för att jag gömmer mig idag, och jag hoppas att äktheten lyser igenom även om jag skippar pyjamasidén, men håll med om att om man helt och hållet skalar bort det yttre så blir det en annan närhet mellan föreläsare och publik?
11 kommentarer:
Kläder, smink och frisyr kan göra så otroligt stor skillnad. Om man, som de flesta faktiskt gör, dömer hunden efter håren.
Ja, det kan jag skriva under på som undervisatså mycket. Att stå där som sig själv utan skyddsbarriärerna öppnar nya dörrar.
Jag skulle som åskådare tycka att det var underbart med en föreläsare som kom i pyjamas, vilken grej!
Agneta; ja, och det gör ju de flesta av oss.
Nilla; jag ska tänke på den idén ett tag till, det kommer snart nya föreläsningar:)
Jag skulle också bli mycket, mycket nyfiken om en föreläsare kom i pyjamas. Ett spännande knep att fånga åhörarna, tror jag.
Å andra sidan måste jag säga att jag tycker det är helt okej att "gömma sig" bakom smink och kläder när man är i det offentliga rummet. Det privata, det nära, det som djupast sett är "jag" bör bara vara förbehållet några omsorgsfullt utvalda.
Malin W; det där är så spännande, varför ska det som är mitt autentiska "jag" (som jag tolkar ditt svar) bara vara förbehållet några få utvalda?
Utveckla gärna:)
Jag tror att det - tyvärr - är alltför lätt att skada någons autentiska jag. Om jag blottar mitt innersta kan det lätt få sår, sår som kan vara svåra att få att läka.
Jag tycker till exempel att många ungdomar lämnar ut sig själva allt för godtyckligt i media nuförtiden. De blottar sig och sitt innersta för "kreti och pleti" och kan sedan, i många år, få plikta för detta.
Jag säger inte att jag tycker att vi ska spela roller, inte att vi ska vara någon annan än den vi är. Men jag tror att det är hälsosamt att bara visa en del av den vi är, den del som tål att vistas i det offentliga rummet. Resten, det som djupast sett är vi, ska vi vara rädda om att dela med vem som helst.
Det autentiska jaget, mitt innersta, är något dyrbart och ofta ganska skört. Därför tycker jag att JAG ska bestämma vilka som får dela den sidan av mig.
Hoppas du förstår hur jag menar.
Ps. Jag tycker också att detta är riktigt, riktigt, viktigt att fundera kring.
:)
Malin; jag förstår hur du menar och visst krävs det att vi är trygga med vårt innersta om vi ska visa det för någon annan (oavsett offentlighet eller inte).
Personligen tycker jag att människor blir så oerhört mycket mer attraktiva när de vågar ta av masken och visa mer av sig själva, vare sig det handlar om ilska, sorg, glädje eller något annat vi tror att vi måste dölja för att vi är rädda för människor.
När jag såg dig tycker jag att du var bra. Du kändes äkta och dig själv. Vet inte om jag har rätt men var det så tycker jag att du ska vara sådan:).
kram Sanna
Sanna; tusen tack, det värmer!
Så klokt! Visst vore det bra mycket enklare att kunna visa sitt autentiska jag oftare och öppnare! Varför allt hysch, hysch och fasader och masker?! Det bästa sättet att växa som människa är ju att våga möta andra på ett lite djupare och innerligare plan. :)
Märta; jag håller helt med:)
Varmt välkommen hit.
Skicka en kommentar