fredag 9 november 2012

När han precis hade börjat i sexårs

blev han en morgon ledsen. Det kan ha varit ett av de nya barnen han inte kände, eller fröken som för dagen vikarierade, som gjorde att han bestämde sig för att det var bäst att gå hem.
Så det gjorde han. Barfota. Över gator. Han gick fort. Jättefort eftersom han längtade så efter sin mamma.

På förskolan upptäckte man snabbt att han var borta och ringde till hans pappa som inte hade någon vårdnad och som hade jobbat natt och som vände sig och somnade om efter att ha pratat med skolan. Självklart förvissad om att de ska ringa mig också.

Hans mamma öppnade inte, hon var på jobbet och det hade han glömt bort. Han satte sig i trappen utanför lägenheten och grät. I två timmar väntade han på sin mamma innan han gav upp och gick han tillbaka till skolan, barfota, över gatorna.

När de ringde mig för första gången var det för att tala om att han hade kommit tillbaka, två och en halv timma efter han försvann, och för att berätta att han var förtvivlad.

Ingen letade efter honom. Ingen gick hem för att se om det var dit han hade gått. Ingen hade ringt polisen.

Jag hoppas att deras rutiner har ändrats till idag, men man undrar ju.



11 kommentarer:

Malin Persson Giolito sa...

Man undrar ju, som sagt. Och vilken fasansfull historia.

Fru Venus sa...

Skrämmande.

Agneta sa...

Usch, vad hemskt.

Carina Deckner sa...

Det är precis som alla vet: när det krisar är det mamma som gäller, oavsett ålder på barnet!

Åsa Hellberg sa...

Ja. Förfärlig.

Åsa Hellberg sa...

Ja.

Åsa Hellberg sa...

Ja, och mest för sonen som var så ledsen. jag kunde inte bli orolig eftersom jag inte visste något.

Åsa Hellberg sa...

I vårt fall fanns det inga alternativ.

Ninas skrivarlya sa...

Åh herregud. Hjärtat slits ur kroppen när jag läser... :( Så fasansfullt. På dagiset där min son började hade två fyraåringar spatserat iväg och varit borta utan att någon hade kontaktat föräldrarna. Det var en granne som ringde mamman när hon såg barnet sitta utanför dörren utan att komma in. Vi hade inte direkt jättehögt förtroende för det dagiset när vi började där, och känslan förstärktes allt eftersom och efter ett år fick han byta.

Jag blir alltid lika glad när jag läser att det går bra, men så beklämd över att det ska behöva hända.

Anneli sa...

Så fruktansvärt! Man hoppas ju att förskola och skola lär sig något när sådant händer.

Hanna Lans sa...

Vad vidrigt! Det där med att ringa föräldrar som inte har vårdnaden, det är så typiskt Sverige för att inte uuuutesluta någon ... WTF?