onsdag 11 september 2013

Tio år sedan Anna Lindh dog.

Minns ni?
Jag satt i bilen utanför Kraft i Upplands-Väsby. Presskonferensen dröjde. Till sist var jag tvungen att gå in. Mina kollegor satt samlade runt teveapparaterna, möten om kaffepaket fick vänta. Vi grät. Jag kramade människor jag aldrig tidigare rört vid.

Sonen var nio. Vi var vid utrikesdepartementet och NK och la blommor i de redan stora högarna, det kändes viktigt. Den kollektiva sorgen som i sin tur skapade en närhet till främlingar har jag bara har upplevt vid tre tillfällen och den är mäktig.
Och flyktig.
Vi människor glömmer snabbt det vi borde komma ihåg.

2 kommentarer:

Litteraturfreaken sa...

Jag grät minns jag, och då kanske mest för hennes små söners skull.

Men visst minns man. Det var en stor sorg och förlust för Sverige.

Åsa Hellberg sa...

Ja, verkligen.