Det finns de...

Det finns de av oss som - när någon gör slut med oss - tror oss kunna övertala personen att dess känslor är fel och att de visst vill vara tillsammans med oss; av någon anledning har de bara inte förstått det.

Det finns de av oss som kanske egentligen inte är så himla upp över öronen i den vi har träffat men så fort personen inte hör av sig som vi förväntar, är hemlighetsfull eller säger något småtaskigt så är det som om kärleksbevisen plötsligt haglar och vår tveksamhet är som bortblåst.

Det finns de av oss som ligger vakna hela nätter tack vare ett obesvarat sms.

Om personen vi har dejtat ett par månader inte hör av sig på några dagar finns det de av oss som slutar äta, inte förmår arbeta, inte orkar med barnen och blir irriterade på vänner som bryr sig om.

Det finns också de av oss, som när vi träffar en härlig, schysst och snäll man inte ser honom; det finns ingenting hos honom som triggar vår besatthet och eftersom vi tolkar besatt som kärlek så missar vi förstås det som egentligen är bra för oss.

Om vi inte lär känna oss själva och förstår varför vi gör vissa val kommer vi alltid att välja på samma sätt och det är upp till oss att bryta med gamla mönster.
För de är gamla, i princip lika gamla som vi själva är.
Mina egna var 43 år när jag tog tag i de handlingar som - i mitt fall - mest kan beskrivas som hål i huvudet.