och klienterna avlöser varandra.
Nu märks det att semestrarna är över på riktigt, inte minst för att alla dagisbarn är tillbaka på gården nedanför min balkong.
Jag vaknade halv sju i morse av att en liten plutt hjärskärande skrek efter mamma.
Min egen började dagis precis när han fyllde ett och innan han kunde gå, och när jag tänker på hur liten han var gör det ont.
Å andra sidan trivdes han och var sällan ledsen, så det onda handlade förstås mer om mig än om honom, precis som den rädsla jag hade för att han skulle välja bort mig och istället tycka mest om dagispersonalen.
Vad fel jag hade.
Han blev jätteglad när jag kom.
Inskolningen till dagis handlade definitivt lika mycket om mig som om honom...
2 kommentarer:
Minns det oxå!=) Hade aldrig några ledsna barn...vilket också förbryllade mig...trivdes de inte hemma?!? =...Jodå, men tanken slog mig ibland när andra ledsna barn grät efter mamma...;)Valde att tolka det som de var lugna och trygga=)
Kram!
Vilket de nog också var.
Kram till dig också
Skicka en kommentar