Jag förstod aldrig

att det jag gjorde var fel. Jo, kontrollerandet och snokandet kanske, men allt det andra;
ömhet, förlåtelse, förståelse och tolerans

Bitvis är det inte det förstås. Rätt doserat är det underbara egenskaper, överanvända kan de rent av vara farliga.

Jag kom att tänka på det när jag följde en liten "debatt" på facebook efter att Nina Jansdotter (vän till min samarbetspartner)hade lagt ut länken till mitt föredrag och många ville där säga att man inte kan älska för mycket, att det istället är något annat än kärlek.

Själv säger jag att det kan man visst det.
Att ge precis allt satt i min ryggrad och att jag älskade mannen i fråga var det nog ingen som missade. Att det sedan fanns andra, bakomliggande, orsaker till mina handlingar är en helt annan femma.

När jag klev in på dysberoendekliniken den där dagen kände jag inte till dem.
Jag visste ingenting om medberoende, jag visste inte att mitt sätt att visa min kärlek inte var sund. Jag älskade ju bara...

Eva på Dysberoendekliniken lyssnade förstås och att hon såg mig den där första dagen kan jag aldrig tacka henne nog för.

Det är där man måste börja. Hur är det nu? Vad känner vi nu?
Att säga till en person som älskar så att hjärtat brister och som gör allt, precis allt för sin partner att den inte älskar är att inte lyssna.

Säger vi att vi älskar så gör vi det, sedan kan vi alltid prata om på vilket sätt vi visar det och om vi kanske kan visa det på något annat sätt.
Det är inte kärleken i sig det är fel på, det är handlingarna vi behöver komma åt.
Det är de som kan ge det där "för mycket", eftersom de gör oss illa.

Det är skillnad på känsla och handling, men båda ryms i ordet Älska.