Det har varit så mycket av prinsessor idag att jag nästan

glömde bort Prinsen.
Fasters favoritkille.
Fem år idag.
Hela Sverige kommer att komma ihåg den födelsedagen.

(Eftersom jag inte visar bilder på familjen så får ni nöja er med en baksida).

Nästa vecka har vi sportlov.

Det säger inte ett dugg om aktiviteterna vi ska ägna oss åt.
Jag ska jobba med manus två.
Förra året skrev jag inga böcker och då fungerade det alldeles utmärkt att ha 39 graders feber men det går jag inte med på i år.

Peppar, peppar, tvi, tvi, knack, knack.

Jag har sansat mig lite,

och kan istället konstatera att förlossningen, i alla fall på plats, tog drygt fyra timmar.
Det ska nog Vickan vara glad för.
Eller kanske allra mest Daniel.
Det kan ju ta 30 timmar.

Min medföljerska var trött på eländet redan efter tio timmar. Jag tror hon liknade det vid att sitta i en bunker, hur nu hon kunde veta något om det.
Själv var jag fullt upptagen av att reglera ryggbedövningen och sitta i skräddarställning.
Leende.
Jag var så ofantligt glad för att min bebis äntligen skulle komma.

Min barnmorska sa att jag fick sluta se så glad ut om läkaren skulle fatta att jag var totalslut efter så många timmar,
så då grät jag lite,
snittades
och så kom kronprinsen som förändrade hela mitt liv.

Jag fattar faktiskt inte varför jag gråter.

Men det gör jag.
Det blev en prinsessa.

Det är ju inte klokt att världens bästa Pernilla

och världens bästa Åsa kommer ut med böcker samma vecka, men så är det.

Pernilla går ut hårt med sin "Alltid du" fjärde maj och jag med "Sonjas sista vilja" sjunde maj.
Varför jag säger det är för att ni måste spara pengar och köpa båda två.

Så här fint är Pernillas omslag:

Mitt är inte riktigt klart än, men bra nära.

Härliga besked från förlaget.

Fler har läst och tryckt på gillaknappen.
Tadamdamdam.

För att få den här dagen att gå ihop

ställer jag mig strax vid grytorna.
Städningen är klar.
Jösses, vad jag är huslig.

Det här hemmet behöver en omgång Ajax.

Om jag tar tag i det direkt kommer jag vara klart om en timme. 

Fördelen med små hem ska inte underskattas.

Vad jag saknar är en dammvippa, ni vet en sådan där enkel och färggrann variant som fungerar utmärkt om man inte vill plocka alla böcker ur hyllan.

Några tips på var man får tag på en sådan?

Nu har han vaknat, yr i mössan.

Undrade varför jag inte väckt honom tidigare eftersom han skulle till skolan ...

Jag förstår att han somnade. Min säng är fantastisk, och när jag har tittat klart på Lulu Carters supersnygga jacka ska jag lägga mig i den (bah, ni fattar).
Hon är på Zorngården.
Där har jag också varit.
Såklart.
Jag älskar Dalarna.

Ska vi säga så?

Sonen kom för att snacka lite

och nu sover han i min säng ... i träningskläder. Han skulle prata av sig innan han skulle till Friskis.
Jag tänker inte väcka honom. Han får träna i morgon istället.

Det går någon rara, söta, fina- sjuka på FB.

Jag kan vara lite gulligullallergisk, och därför frågar jag er om det inte har gått lite för långt?

Medan det drogs någon form av fiberkabel

för att vi ska få blixtsnabbt bredband, passade jag på att sova en stund.
Egentligen hade jag tänkt att läsa men det var kört så fort jag la mig ned.

Tyvärr blev jag inte ett dugg piggare.
Däremot hungrig.
Idag serveras min fenomenalt goda pastasallad, där bacontärningar är det som gör tricket.

Anne frågar om var jag får inspirationen ifrån,

och det är förstås en bra fråga som inte har ett enkelt svar eftersom det krävs inspiration på flera sätt.
Dels för att sätta sig ned och verkligen göra jobbet och sedan den som kan vara bra att få när det kommer till berättelsen i sig.

Om vi börjar med berättelsen så inspirerar den själv till en fortsättning, och det tror jag beror på att jag äventyrsskriver; vilket betyder att jag inte har en aning om vad som ska hända från ett kapitel till ett annat. Jag vet var boken slutar, och åt vilket håll jag går, men inte mer än så.

Inspirationen till att sätta mig ned kommer från att jag vill bli klar, vill läsa det jag har skrivit - vilket jag inte gör  förrän jag är klar - och inte missa min egen deadline som för mig är viktig.

Precis som många andra vimsar jag runt en stund först. Bäddar, bloggar, spelar en harpa som måste gå ut ... men när jag väl börjar slutar jag inte innan jag är klar med det jag ska göra, i mitt fall skriva 2000 ord.
Jag äter inte, svarar inte på telefonsamtal om det inte är familjen och dricker inte en enda kopp kaffe.
Jag jobbar helt enkelt. Med Sonjas sista vilja fyra dagar per vecka, inklusive lördag och söndag. Ungefär på samma sätt som jag gjorde med Casanovas Kvinna 2008, även om berättelsen där var given.

Om någon skulle säga till mig att jag har ett år på mig att skriva nästa bok, skulle jag ändå göra det betydligt snabbare, alternativt skjuta upp det tills jag har tre månader kvar tills manusleverens.
Jag tycker om tempo, eller kanske snarare strukturen som följer med att göra det till ett Åsaprojekt.

Att ha en snäll familj som hoppar och studsar snarare än tjurar, är också inspirerande.
Utan det, ingen bok.

The Pärla,

min gamla trotjänare, gled igenom besiktningen med ett enda påpekande om att parkeringslampan fram behöver bytas.
Det fixar jag lätt som en plätt.
Det är nämligen så jag förhåller mig till saker och ting. Oftast blir det pannkaka och emellanåt till och med katastrof, men ingångsläget är alltid detsamma: Inga problem.

Nu glömde jag handboken i bilen, men är övertygad om att instruktionerna där är grundliga - det vill säga enkla och med skisser.
Lätt som en plätt.

Nu ska jag redigera tvåan en stund.

Fina Elisabeth Gummesson

bloggar numera på Tara, och här lottar hon ut bland annat Casanovas Kvinna.
I kommentarsfältet får man säga vilken bok man vill , och flera vill ha min.

Tisdag, och idag ska Forden

besiktigas.
12 år och bortåt 18 000 mil.

Trots bucklor och rost är det en pärla.

Finns det sådana här människor?

Kommunordföranden i Umeå har talat.
Det borde han inte ha gjort.
Klicka här.

Heja Virtanen.
Klicka här.

Vi följde Whitney Houstons begravning

från hennes baptistkyrka i lördags kväll. Tre och en halv timma av inte minst fantastiska musikframträdanden.
Lyssna på det här:



Och det här:

Jag kom till kapitel tretton i manus två,

innan jag, via mail, blev intervjuad av Bra Böcker. Varför vet jag inte riktigt, men Åh, så roligt att få svara på frågor om den nya boken. Strunt samma vad det ska användas till.
Inga djupt grävande varför-frågor, mer om processen, hur jag kom på idén och var jag hittar inspiration.
Mm.
Mumma mot de frågor jag är van att besvara sedan tidigare.

Nu behöver jag en tupplur innan jag ska komma på vad vi ska äta.

Kvart i sex vaknade jag

och kände mig lite pigg.
När jag hade somnat om en timme hade det gått över.

Men nu är jag på gång.
Redigering av manus två.
Jag tänker göra det långsamt.

Jag tror inte att filmen "En dag" har fått särskilt bra kritik,

kanske för att många först har läst boken.
Jag tyckte om den och blev överraskad av flera saker som jag inte tänker berätta här.
Mitt betyg är: Se den.

Utöver det har soffan nu en ren klädsel, sonen har fått ugnstekta grönsaker - det sista receptet från Konsumboxen  - och jag har sorterat tvätt.

Nu ska jag sjunga med i alla låtar i "så ska det låta."

Sonen sitter i en studio på Fryshuset

och själv ska jag tvätta samtidigt som jag kollar på den här:

Jag har boken, men har bara läst första kapitlet av någon anledning.

För övrigt har jag skaffat mig en fin träningsvärk till i morgon.
Hissen hade fastnat på våning sju dit jag marscherade i snabb takt eftersom jag är yngst i huset (efter sonen). Jag har gjort det tidigare och kunde inte gå på tre dagar efteråt ...

Man kan

- uppenbarligen - äta två semlor till lunch.
Over & out.

Vissa av er

har någon form av ordverifiering för att ni ska förstå att jag inte är en robot som kommenterar.
Förut var det ett "ord" som skulle till, nu är det två - som dessutom är skrivna så otydligt att jag tappar lusten att skriva kommentarer eftersom jag de inte accepteras innan jag får till de där orden rätt.

Kan ni inte ta bort otyget?

Här går det inte fort idag.

Det är inte heller meningen.
Bråttom är ju himla dumt när det inte behövs.

Gårdagens melodifestival och Ranelid:
Han verkar göra det han tycker är roligt och visst är det härligt?
Vad är det värsta som kan hända?
Att någon i etablissemanget fnissar ängsligt?
Jag tycker att det är fränt att han står över sånt.
Det borde fler göra.

Tror ni inte att jag däckade ett par timmar.

Jo då, minsann.
Och efter det var jag absolut tvungen att poppa popcorn. De brände sig en aning trots bevakning, vilket för mig är ett bevis på att kvalitet lönar sig. No more Coop-pop.

På sjuan kommer man nu att visa Whitney Houstons begravning.
När hon började sin karriär (hon är - var - ett år yngre än jag) så var hon för mig fröken präktig. Hon var djupt religiös, oskuld ( i alla fall framstod det så), en familjeflicka med världens bästa röst.
Då trodde jag att sådant var vaccin mot missbruk.
Idag vet jag bättre.

Jag såg henne i Globen, kan det ha varit i slutet av 80- eller början av 90?
Fantastiskt. Förstås.

Jag tänkte jobba med manus två idag,

men skräpet och forden tog över.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Det är ingen idé att börja redigera när jag är eftermiddagstrött.

Jag kanske skulle läsa klart den där boken jag började på häromsistens och som har så många korrfel och paranteser?
Å andra sidan är pocket och trött inte heller en bra idé, ögonen går bananas när de måste läsa så små bokstäver.
Städa?
Nope.
Tvätta?
Aldrig i livet.

Nä, det blir inget vettigt av det här.
Återkommer.

Vad tycker ni, ska vi prata underkläder?

Efter att ha en kollapsad svanskota kan jag inte längre ha de där med ett litet snöre bak.
Istället kör jag med en sömlös variant som ingen, knappt jag själv, har lust att titta på.
Nu spelar just det ingen roll eftersom de är oerhört bekväma, men jag ser ju hur "bensömmarna" syns genom byxorna.
Hur det ska bli när jag tar fram mina älskade vita byxor vet jag inte riktigt.
Någon som har ett bra förslag?

God lördag,

och jag har bestämt vad den här dagen ska innehålla:
Bilvård.
Jag tänker börja med sopstationen.
Vad sägs om att hiva granen som har bott i bilen sedan nyårsdagen?
Eller alla kläder som ska vidare till någon som kan ha dem?

Efter det ska lilla Forden tvättas.
Det kommer att glädja besiktningsmännen på tisdag.
Och mig.
Jag har glömt vilken färg den har.

Citat Erik Sundby, Dysberoendekliniken.

"Jag brukar säga att beroenden är som att försöka skruva i en skruv med hammare samtidigt som man saknar förmågan att ge upp. När jag var aktiv såg jag inte skogen för alla träd. Sorgen efter förlusten av den sexuella drogen var som den efter en kär och trogen vän. Insikten jag har i dag är att jag behövde min drog lika mycket som en fisk behöver en cykel."

Jag är så trött så trött.

Det blir inga fler blogginlägg idag.
Fredag, ni vet.

Bra saker jag har kommit på, och som andra känt till i evigheter.

• Det finns ett snabbprogram på diskmaskinen (I LOVE this one.)
• Det finns en liten plupp på siffran fem på fjärren. Jag behöver inte tända lampan för att hitta rätt knapp när jag ligger i min säng och byter kanal.
• Om man trycker på ctrl A kan man markera hela manuset på en gång.
• Med TRE tryck ffw på fjärren till dvd:n snabbspolar jag tre gånger så snabbt.
• Det går att markera mer än ett namn i mobilens adressbok om jag vill skicka sms till fler än en. 

Hur genial är du?

Och av filmerna jag hyrde är den här bäst.

Ni vet den där känslan som sitter strax ovanför mellangärdet ... precis den fick jag av den här romantiska komedin.
De borde vara kära på riktigt.

Jag tackade nej till att göra tv idag

eftersom jag inte vill prata om mitt medberoende mer i officiella sammanhang.
Jag har gjort mitt och nu får andra ta över.
Åh, vad det känns bra.

Idag serveras Tandoorilax ur Konsumboxen.
Det blir spännande. Jag kan inte påminna mig att jag har smakat den kryddan tidigare.
Jag återkommer med recension.

*NYHETSFLASH*

Vi har döpt om boken som kommer i maj till Sonjas sista vilja.
På mitt eget initiativ, så jag är nöjd.
Nu kör vi.

Bilbesiktning.

För mig är den en överraskning varje år och det brukar vara oerhört svårt att få tid när jag kommer på det sekunden innan jag är nära körföbud.
Jag har första april dinglande i mitt huvud, men det är en månad tidigare och i år hade jag tur som kom på det i tid. Det fanns hur många tider som helst på stationen närmast mig.
Ett litet hurra är på sin plats.

En Fjällbackabo

ska tydligen vara med i Let´s dance.
Jag måste tyvärr avslöja att det inte är jag.

Inga skriverier alls den här veckan.

Känns väldigt märkligt.
Så kan vi inte ha det, alltså tar jag bort lacket, klipper naglarna och kör igång tvåan igen på lördag.
Jag tänker djupdyka i de ord och meningar jag redan har skrivit. Jag fick så mycket värdefullt med mig i redigeringen av Sonjas testamente som jag direkt kan överföra till tvåan och tänker därför låta de sista kapitlen vänta.

I redigeringsfasen måste man läsa lååångsamt. I alla fall jag. Jag är inte så bra på det.
Det ska jag också träna på i helgen.

Det var väl det.

Sturecompagniets lilla reunion

verkar nu bli ett tredagars jätteparty.
Än så länge är 135 personer identifierade och fler strömmar till.
Dörrvakter (undertecknad), garderobiärer, diskare, kockar, dansare, servitörer, hovmästare, restaurangchefer och DJ´ verkar alla tycka att det är en lysande idé.

Jag vill gärna påpeka att samtliga är fyllda 40 och att vissa*host* är mycket äldre än så.

Dagens middag från Konsumboxen:

Pasta med Basilikakyckling och spenat.
Det kommer att bli tvärtom här. Basilikakyckling med spenat och lite pasta.
Tidig servering på grund av kvällspass på Dysberoendekliniken.
De får stå ut med att jag doftar vitlök, som är en av ingredienserna i dagens matlagning.

För övrigt har jag funderat på min kropps muskulatur, de som hivade mig i handvolter över ett helt idrottshallsgolv på den tiden det begav sig.
Jag har en muskel som jag aldrig tränat.
Det är den som ger ifrån sig en gnutta luft när jag får mina hostattacker.

Fortsättningsvis ska jag hosta och knipa samtidigt.

Jag var väldigt nöjd när jag tittade ut genom

köksfönstret och såg att taket över terrassen nedanför var snöfritt. Detta välsignade tillstånd, snö-på-väg-bort, höll i sig en timma i går eftermiddag.

Jag gläds istället över att den gamla personalen från Sturecompagniet, 1989-1995 ( jag slutade 91), bäddar för någon form av reunion. Där är FB oslagbart. Den känner den som känner den, och vips är gruppen stor.

Hur ofta är ni på reunions?
Jag var på min gamla nias återförening 1995.
Gymnasieklassen skulle aldrig falla mig in att träffa igen.
Det kan bero på att jag gick i tre klasser på två år.
Eller något annat.
Det är så längesedan att jag har glömt resten.

Åsa gillar:

Betyg Skomakarlåda

4 av 5.
Det hade blivit en femma om inte potatisen varit en pytteliten delikatessvariant som tog alldeles för lång tid att skala.
Vi äter nästan aldrig potatis (eller ris eller pasta) längre, så potatismos var rena festen.

De här fanns inte med i Konsumlådan, istället låg de så fint i en hjärtformad box precis vid kassan, precis där jag gick förbi.

Nu ligger de i min mage.

KAN SJÄLV!

byta modem till ett med inbyggd router så att ingen av oss blir utslängd när alla ip-adresser har gått åt till allt som kräver sådana.
Jag surfar fortfarande på den gamla datorn. Den nya får smygas igång har jag kommit på.

Idag gör vi skomakarlåda.
Potatismos, hurra!

Tyvärr har John Gray (Skavlan i fredags) en poäng

när han säger att vi - män och kvinnor - har svårt att förstå varandra. Det är också min erfarenhet, och det blir extra tydligt i kris och katastrof.
Så länge räkmackan är fylld med majonnäs glider den fint, men när när det börjar gnissla står vi i varsitt utsiktstorn och ser helt olika saker.
Jag har professionellt träffat många män, och övervägande delen resonerar på samma sätt.
Jag har professionellt träffat många kvinnor, och övervägande delen resonerar på samma sätt.
Vi har liksom ingen gångbro mellan tornen att mötas på.

Jag tror naturligtvis inte att det är ett dugg biologiskt, där är jag helt oense med John Gray, däremot är det så det ofta ser ut idag.
I morgon hoppas jag att det är annorlunda.
Den generationen har förhoppningsvis förstått att tankeläsning bara funkar i böcker och att om man behöver något av sin partner måste våga uttrycka det.
Det är också en bra idé att göra det vänligt.

Ilska skapar murar, inte öppningar.

Igår hämtade jag min matkartong från Konsum.

Följande står på menyn:

• Tandorilax med ananassalsa.
• Pasta med basilikakyckling och spenat.
• Ugnsrostade grönsaker med lammkorv.
• Skomakarlåda

Det blir applapp på vilken jag ska slänga mig över först.

Alla hjärtans dag.

Det är roligt.
Allt som har med hjärta och goda gärningar (chokladhjärtan till sin mamma?) att göra är lysande, tycker jag.

Gårdagens film  - Midnatt i Paris - var så där. Lite för många konstiga tidsresor.
Den har blivit hyllad, kanske för att Woody Allen har regisserat, men den får inte full pott hos mig.
En romantisk komedi måste ge mig hjärtvibbar och det gjorde den tyvärr inte.

Däremot såg jag en film med Renée Zellweger och den alltid lika mysiga Harry Connick jr, New in Town.
En bagatell, men likväl hjärtvärmande.
Det enda jag egentligen vill ha från en sådan film.

Inspirationsfilmer. Jag börjar med den översta.

Wow. Jag har lyckats installera mejl i den nya datorn.

För det krävdes två samtal till Bredbandsbolaget, eller rättare sagt att jag skrev in grejer i rätt rutor ...

Jag är egentligen för trött för installationer idag, vilket troligtvis kan skyllas på dålig mathållning under dagen.  Sonen är hos frisören och jag är på väg att avlida av hunger.
Dröjer han för länge får jag nog helt enkelt börja själv.
Makaroner och köttfärssås, hur gott är inte det en måndag?

Gamla stan.

Den lite sneda och vinda stentrappan ledde till en vindsvåning som var precis så som jag inbillat mig att en lägenhet där ska se ut. Små rum, mörka trägolv och takbjälkar.

Vi fikade, jag smetade på mig mer smink och själva fotograferingen tog kanske 45 minuter.

Det är inte klart än om bilderna blir i svartvitt eller färg, och för säkerhets skull satte jag på mig en knallrosa blus. 

En vårbok kräver lite färg tycker jag.

Det var väl det, måndag förmiddag.

Fotografering.

Gamla stan.
Jag tar tunnelbanan.
Vi hörs sen.

Jag har skickat manuset till min förläggare,

och är skitnervös för att ha missat något.
Det är så himla lätt hänt.
Jag skulle kunna hålla på hur mycket som helst; det går nämligen att vrida och vända på precis allt.
Byta ett ord här eller ändra ordföljd där.
Men nu är min redaktör nöjd och då får jag vara det också.

Jag har fortfarande inte fått igång mailen på nya datorn. Programmet är helt nytt, och som ni vet så hatar jag nytt när det finns gammalt att tillgå.
Nyheter. Bah. Nä tack.

Nu ska jag plocka undan allt som jag har rivit fram i mitt sökande efter Office-programmet (hittade det längst inne i ett skåp), färga ögonbrynen, städa köket, lägga undan alla manusutskrifter, bädda rent, måla naglarna, stryka inför morgondagens fotografering och titta på Bafta Awards på STAR.

Jag tror det räcker för idag.

Letar som en galning efter dvd:n till mitt officeprogram.

Utan word kan jag packa ihop.

Har packat upp den nya datorn.

Fy tusan, jag hittar ingenting just nu.
Jag förstår precis varför den har legat i sin kartong sedan tionde oktober ...
Men. Den behövs. Min gamla bråkar.
Jag måste dock iväg manuset från den innan jag packar ihop den för gott.

Nu ska jag försöka hitta till någon form av mail.
Det blir nog bra när det är klart.

I en strimma sol på balkongen

Whitney Houston.

Ingen hade en sådan röst.
Fy, vad sorgligt.

Nä,

det här var väl inte så bra, va´?
Jag kan inte plocka ut en enda bra låt idag, kan ni?
Om jag måste hålla på en, och det måste jag, så skickar jag Andreas Lundstedt till Globen tillsammans med nummer sex.

Jag har sovit.

Det är inte ovanligt om jag har tid till det under en eftermiddag.
Varje gång jag vaknar efter en sådan tupplur är jag sugen på godis.
I vilken form som helst.

Vet ni hur fort det går att stoppa i sig innehållet i en sådan här påse?

Vilket jobb de lägger ned.

Det blåses, sprutas in grejer, lyfts, används borstar och avslutas med insmetning av jox.
"Man får så fin volym på det här sättet", smackar frisören belåtet och håller upp en spegel så att jag ska kunna se fluffet där bak.

Jag har inte hjärta att avslöja att att det fina och lyfta kommer att rasa, att det enda som funkar med mitt hår är huvudet upp och ned och en massa varmluft.
Den här gången tog det tio minuter innan håret var så statiskt att det fastnade på en person som stod bredvid. Därefter la det sig lika platt som efter en dusch.

Men det blev fint.

Så där ja.

Nu kan vi snacka gala.
Gårdagens QX glittrade precis som det ska när det är fest.

Här festas ingenting.
Blekare människa finns nog inte.
Ett litet bot mot det är färg på den gråblonda ögonbrynen som står åt alla håll och som jag ska hemmafärga i eftermiddag.

Det här är min lugg.
Det är ingen rolig historia.
Jag tar tag när jag har druckit upp kaffet.

Jag nöter på mitt författartack.

Och plötsligt har det gått två timmar.
Jag som skulle se På Spåret.

I morgon är jag ledig från precis allt. Jag tänker inte skriva ett ord. Inte i något manus i alla fall.
Däremot ska jag klippa mig. Jag ser inte klok ut.

Jodå,

den här skulle jag kunna tänka mig att ha på en fest eller två.

På måndag ska jag hämta min julklapp:

En matkasse från Konsum.

Japp, Hellberg ska laga mat, och det kan ju gå precis hur som helst när jag inte får använda mina egna recept som oftast består av fläskfilé, grädde och pepparmix.

Men idag är det fredag.
Jag ska till kliniken.
Vi hörs.

Det går för fort.

Jag fick post igår. Från en snart fem.

Snart arton kommunicerar helt annorlunda.

Om man inte är med så är det bara ett vips mellan liten och stor.

99,8% klart.

Det sista ska jag fixa ikväll.

Jag har ingenting att berätta om den här dagen. Om man sitter klistrad i en soffa en hel dag är det enda man kan berätta om en ond skuldra, det är allt.
Den är nu medicinerad för att jag ska klara kvällspasset och roligare än så blir inte den här bloggen just nu.

Jag tror att vi ses i morgon.

Print,

med ny font, vilket förhoppningsvis ska få mig på tå när dagen ska ägnas åt lusläsning.
För övrigt kan jag berätta att min redaktör har köpt "Stolthet & Fördom" på dvd.
Man kan inte annat än älska en sådan människa.

Nu kör vi och vi gör det härifrån.

Jag känner mig plötsligt tio år yngre,

och detta tack vare förslaget om att höja pensionsåldern till 75 år.
Det betyder för min del 25 år kvar.
Tjoho, säger jag som tyckte att 15 var vedervärdigt att ens tänka på.

50 blev helt plötsligt 40 och Hellberg gör tummen upp.

Intresseklubben

kan anteckna att det snöar i Farsta.
"Och Åsa måste gå ut", kan ni också skriva.

Ni skrivintresserade har väl läst

Debutantbloggen?
Idag skriver Manne Fagerlind om redigering och bland annat länkar han till ett inlägg om dialog.
Jag älskar dialoger, kanske för att jag upplever att jag har lätt för dem.
Mina problem uppstår i berättandet, där jag använder styltiga ord (som om jag skrev en rapport) och blir omständig. Miljoner rödmarkeringar i berättandet och nästan inga i dialogen.
En som oerhört skickligt gestaltar mer än berättar, är Malin Persson Giolito.
Har ni hennes "Bara ett barn", så kolla i den hur det ska gå till.

Specialinfo om Malin: Hennes förläggare berättade att när hon fick Malins debutmanus - Dubbla slag -  var det redan perfekt. Hon sa också att hon aldrig hade varit med om det tidigare.

Det var väl det.

Några småsaker till att fixa i manuset,

sedan går det till förläggaren.

Vad sägs om att hänga med hit idag?

Om ni läste förra inlägget så glöm det.

Och undrar ni vad jag pratar om så glöm det också.

Istället kan jag berätta att jag är fruktansvärt hungrig.

Tja, det var väl det.

Åsas skoblogg

Ännu en skönhet från Karenmillen.com 

Jag vet inte varför

jag blir inbjuden till en massa meningslösa dejt - och chattsidor.
Möjligtvis är det vänner på Facebook kan rekommendera sidor vidare.
NEJ TACK.
Jag vill inte chatta. Jag vill knappt facebooka.

För att bli av med dagens mail fick jag "avsluta prenumerationen."
Jag har aldrig haft någon.
Grr.

Nu ska jag städa badrummet.

Jag undrar hur många vi är som romandebuterar

vid 50?
Vi borde vara många, med tanke på att våra barn oftast är lite större och att det egna utrymmet förhoppningsvis har växt.
Med tanke på att jag alltid varit ensamförälder hade jag aldrig klarat att skriva när min son var liten.

Å andra sidan visste jag inte att det var det jag ville heller.

Jag har aldrig haft en hobby, aldrig någonsin fördjupat mig i ett intresse som var bara mitt.
Däremot kan jag ha hängt på ditt.
Det var så jag gjorde då.

Vissa mognar helt enkelt senare än andra.

Det är inte bara snökanon som är nytt för mig.

Meteorologerna svänger sig numera också gärna med "hektopascal".
Om jag har förstått det rätt är det en måttenhet som används när det gäller lufttryck (mot marken). Lägre siffror vid lågt och därmed högre vid högt.

Varför de redovisar dessa siffror, ettusennåt, i väderleksrapporten, vet jag inte. Jag antar att de gärna vill visa att kunskapen är bredare än att det ska bli elva minusgrader i Stockholm i morgon bitti, klockan sju.
Själv struntar jag högaktingsfullt i soffrorna, ge mig bara hög - eller lågtryck så är jag nöjd.

Här finns för övrigt lite väderrekord.
Till exempel :Största hagelkornen registrerades 14 april 1986 i Gopaljanidistriktet i Bangladesh. De vägde drygt ett kg och hagelskuren dödade 92 personer.
Ni författare är ju intresserade av allt möjligt.

När jag skriver, läser eller vad jag nu gör,

står alltid teven på i bakgrunden. Idag Housewifes of New Jersey eller vad programmet nu heter.
Anyway.
I love stora känslor.
Det alltid D-R-A-M-A i New Jersey, och för mig som har få sådana gener är det oerhört lustfyllt att se hur fruarna bryter ihop, grälar och baktalar varandra. Alltid med samma passion och alltid utan självdistans.
Otroligt underhållande.

Något annat som är underhållande är att manuset är redigerat, och det kan vara för sista gången innan korrekturläsningen om inte redaktören hittar något mer - eller förläggaren har något att tillägga.

Jag slänger mig över de sista sidorna,

och när jag är klar ska jag printa, läsa igenom en gång till och sedan skicka tillbaka det till redaktören.
Ungefär en vecka till deadline.
Hej vad det går.

Om jag andas normalt för ett ögonblick kan jag se att solen är tillbaka i mitt vardagsrum.
Idag åker vi ingenstans.

Jag gillar god service,

och idag fick jag återigen sådan av Bredbandsbolaget.
Norrlänningen Felix fixade så att vi fick tillbaka nätanslutningen i ett kick.
Sådant gillas. Klapp, klapp, klapp.

Å andra sidan vore det spännande med en kväll utan nät.
Herregud, vi kanske skulle spela sällskapsspel och umgås?
Ni vet sådant där som andra gör ... om det nu finns några andra kvar.

Andra tvättade i alla fall inte idag.
Det är jag tacksam för.
Tänk att man kan bli så glad över att få tillgång till mer än en torktumlare.
Är livet rikt eller fattigt då?

Inte så många sidor kvar.

Men jag tar dem i morgon.
Just nu är jag påklädd, förvisso i mjukisar, men jag klarar ändå inte att sitta med den sömmen i rumpan.
Istället springer jag upp och ned till tvättstugan.

Blogga får jag  göra när morgonrocken är rentvättad och på igen.

God morgon.

Tack och lov.
Jag drömde en mardröm som var rätt skön att vakna upp ifrån.

Här huggs det tag direkt, jag återkommer när jag har redigerat mig trött.

Jag har ätit 180 gram chips

under eftermiddagen. Samtidigt har jag försökt att läsa en bok i min egen genre eftersom den stod så fint i Bokias skyltfönster och verkade vara en sådan där som de sålde många av.
Nja, så där va.
Författaren använder paranteser (varför det?) och den är oerhört dåligt korrläst, vilket är irriterande kanske för att jag redigerar själv just nu.
Efter 40 sidor av "Den perfekta mannen" av Sheila O´Flanagan, var jag tvungen att sova en timme. Det hade inte så mycket med boken att göra. Jag var helt enkelt trött.

Efter 40 sidor inser jag också vad mycket jag har lärt mig av min redaktör.
I morgon tar jag glatt tag i mitt eget alster igen.
Sheilas får vänta tills jag är klar. Eller i all evighet.

Är på sidan 85.

Det går snabbare när det inte är så rött överallt.

Tyvärr måste jag klä på mig.
Hellbergs behöver chips.
Salta.
Estrella.

Och ja, mat.
Men ber ni mig prioritera, så ...

Snow boots

Melodifestival.

Visst är det en kamp mellan olika bidrag, men jag vill ändå hävda att den viktigaste fajten pågår mellan min väninna och mig när vi tippar vilka låtar som går vidare.
Det händer att vi är oense och då är det oftast jag som förlorar.
Sverige har emellanåt väldigt dålig smak.

Hur det går ikväll har jag inte en aning om, det skulle aldrig falla mig in att lyssna på bidragen i förväg.
Men om jag bara utgår från kvällens artister så tror jag på tanterna (Blossom Tainton och jag är jämngamla, hur nu det är möjligt) och the Moniker.

Nu vet ni det.

Hela helgen är dedikerad till ...

Redigering.
Och som vanligt tycker jag att det ska bli roligt.
Jag gillar mina tjejer.

Idag blir det inget Mallorca, det snöade där igår.
Vad sägs om att stanna hemma?

Vi tänker annorlunda när vi ska dö.

Tänk om vi kunde göra det lite tidigare?

God morgon.

Medan snön vräker ned ska jag och Forden ta oss till kliniken och Söder. Det är bra och räcker en sådan här dag.

Fredag, mina vänner.
Det är väl bara att tuta och köra?

Årets första nya ord:

Snökanon.

Mina ögon lurar mig att tro

att jag är skittrött, men hur kan jag vara det när jag har sovit gott hela natten?
Kanske ska man lägga på en timme sömn när det är vinter?

Jag tar lite ögondroppar, det piggar nog upp ... /TantÅsa

Jag har fått tillbaka manuset igen och min redaktör ser en ljusning.

Tjohej.
Ett varv till, sedan så.

Jag tog just emot ett paket, sonens kosttillskott som man måste äta när man tränar.

Måste ni det?

Jag vill så gärna ha era kommentarer skickade

till mig i mail, men det verkar inte funka än, alltså har jag lagt in en ny mailadress på bloggen.
Om det fungerar kommer jag att se när alla som läser det här också skriver en kommentar. Tjoho.

Den här dagen ser ut som alla andra.
Jag ägnar mig åt manus.
Igår roade jag mig med att räkna ord som jag inte vill använda för ofta, men som av någon anledning slinker in här och där ändå.
Nu är de i alla fall på rätt ställe, det är alltid något.

Dagens skrivarlya ligger på Ibiza.
6 000 000 Euro om ni känner ett stort behov av att handla lite.

Att inte kunna få mail är förskräckligt.

Dessutom har de som eventuellt mailat mig idag fått besked om att adressen inte finns, vilket förstås är rent nonsens.

Medan maileriet har lagats har jag varit på kliniken och nu är jag jättetrött.
Jag skriver något superbegåvat i morgon istället.

Vänta med att maila mig.

"Vi har just nu en driftstörning på mailserver shml-0001.d.ipeer.se 
Ni kan tyvärr varken använda Webmail eller mailklient och avsändare som skickar mail till er kommer att få ett studsmail som säger att kontot inte finns.

Tekniker jobbar med att lösa problemet på mailservern och ärendet behandlas med högsta prioritet."

Jaså.

Onsdag igen?
På ettan pratar de (mest Jessika Gedin) i munnen på varandra om litteratur, läsplattor och annat som intresserar en redigerare.
Morgonrocken och jag ska snart ta tag.
Vi gör det härifrån.

Kära blogg.

Det här går inte så bra, eller vad känner du?

Vi har inte slängt in några skor på evigheter, inte heller pratat om otrohet som är ett så himla viktigt ämne.
Det enda det pratas om här är manus. Ettor och tvåor. Hur ska folk hålla reda på allt sånt, hade du tänkt?
Jag tror att jag får be om en skärpning, eller så får jag helt enkelt twittra istället.

Något måste vi göra innan sista läsaren ger upp.

"Kameran går"

Kåge Gimtell, tv-producent från Malmö, är son till en av mormors bästa vänner.
Mormor och Göta växte upp tillsammans på ett barnhem i Köping, och Kåge är en person som jag ofta hört talas om men inte träffat sedan jag var liten.
När han nu släpper en biografi undrar jag om han berättar om sin barndom och om hur det var att växa upp med en kvinna som i sin tur är uppväxt på ett barnhem?

Min egen erfarenhet är att det kanske inte var så lätt.

Det var verkligen alldeles nödvändigt

att göra något åt inomhusmiljön, alltså har jag städat.
Jag kan inte göra flera saker samtidigt och prioriterar hårt - och därmed bort.
Just nu går manuset före allt annat, men även jag har gränser för vad jag står ut med.

Nu är det rent och fint, och ikväll ska jag jobba extra på kliniken.
Ungefär så, tisdag.

Dagens största tack

går till Maj Korner, som tipsade om kylarvätskan.
Det var näst intill snustorrt.
Nu flödar värmen i bilen igen.
Igen, stort tack!

Igår skickade jag tillbaka manuset till redaktören,

och idag slängde jag mig över tvåan.
Inte för att skriva de sista kapitlen, nej, faktiskt för att börja redigera även den när jag har min redaktörs påpekanden i friskt minne.
För naturligtvis har jag skrivit tvåan på samma sätt som ettan, det vill säga med en massa har, hade, kunde och skulle där det inte alls behövs.

När man skriver som jag och inte går tillbaka i texten förrän hela manuset är nedskrivet, är det både nervöst och spännande att läsa.
Jag har verkligen kämpat med tvåan på ett helt annat sätt än med ettan och var rädd att den var platt och tråkig.
Det är den inte, i alla fall inte under de hundra första sidorna som jag har gått igenom idag.
Hurra.
Tror jag.

Jag hostar,

men bara på vinterhalvåret och bara på morgonen. Värst är det efter jag har borstat tänderna och det är rena rama katastrofen om jag måste gå ut direkt efter det.
Häromdagen fick jag säga till butiksbiträdet - som ryggade tillbaka - att inte bli rädd, att det inte smittade.
Jag ser troligtvis både sjuk och vild ut med mina rödsprängda, tårdränkta ögon.
Själv är jag van efter trettio år av samma sak.

Idag stannar jag inne.
Manus, ni vet.
Här hade jag inte hostat.