Alldeles säkert har jag bloggat om bitterhet tidigare, och alldeles säkert skriver jag inte samma sak denna gång som jag eventuellt gjorde den förra, mest beroende på att jag aldrig har känt den känslan själv.
Det är alltså ingenting jag har behövt jobba med för att bli av med eller kämpat för att hålla mig ifrån.
Däremot har jag tankar om bitterhet och för mig låter det maktlöst, ofritt, smärtsamt, surt, ensamt, argt, ledset och låst.
Det tycks mig vara en känsla av att man är ett offer för vad andra gör, tycker och tänker och att man därmed känner att man inte har något val.
Jag återkommer ständigt till det där med val, att det är så viktigt att vi förstår att vi alltid väljer.
Vare sig det gäller passivitet eller aktivitet så väljer vi.
Även bitterheten är ett val, och den kan vi alltså välja att lämna om vi tycker att vi mår dåligt av den.
Ibland är det andra som uppmärksammar bitterheten, den har ju en tendens att ge väsen av sig.
Ett väsnande brukar vara just offrets, där vi som är runt om brukar få en obehagskänsla istället för empati.
Ett annat är obefogad ilska som omöjligvis kan härröra från situationen här och nu.
Ett tredje kan vara hånfullhet som sticker till när vi minst av allt anar det.
Lever du med bitterhet runt dig, ta inte det.
Ta inte en annans människas obearbetade känslor.
Säg att du inte är intresserad av att lyssna för så länge vi lyssnar ger vi näring åt bitterheten som gillar att få hummanden och instämmande nickar.
Lyssna istället när människor söker förändring, det ger betydligt mer givande samtal.
