Igår skapade jag en författarsida på Facebook.

En sida där jag verkligen kan - och får - prata om mina böcker. Och andras. Fokus bokprat helt enkelt. Det mer personliga lägger jag här i bloggen, och det mest privata behåller jag för mig själv.

Jag har tänkt mycket på det, vad som känns okej att berätta här och inte. Som ett exempel på det kan vi ta min flytt, eftersom den var oerhört personlig- men också privat - eftersom jag var så ledsen.
Och ledsen blir väldigt sårbart (för mig), trots att det bara är en känsla av många andra.

Nu vet jag att det var bland det bästa jag har gjort, och för ögonblicket bor jag i min drömlägenhet (ja, en hyrestvåa i en förort till en förort kan vara det!), så istället för ledsen får ni känslan glad.
Den är inte ett dugg sårbar, inte i mitt fall i alla fall.

Men känslor svingar, som bekant. Det finns inget beständigt över dem alls.
Just det kan vara bra att veta när man är som mest ledsen och tror att man alltid kommer att känna på samma sätt. Så var det för mig för inte alltför länge sedan, trots att jag känner till min egen förmåga att vrida saker åt ett ljusare håll.
(Jag glömde det då, när det var som mest smärtsamt, samtidigt som jag vet att jag behövde att det skulle göra så ont eftersom smärtan tvingar mig till handling. Sådan är jag. Andra klarar inte riktigt att ta sig ur det hålet på egen hand och behöver be om experthjälp, som jag själv gjort vid flera tillfällen.)

Att berätta hjälper, att sätta ord på sina känslor är ett gammalt knep som faktiskt funkar.
Jag tror att det var därför jag valde att berätta. Och ni som har följt mig länge vet ju att jag har outat värre saker än en flytt.

I alla fall:
Vill ni hänga med till författarsidan på Facebook så hittar ni den här.
På bloggen fortsätter vardagen, med sorg och glädje, som den alltid har gjort.

God morgon!