Ett hej besvaras knappt, och mina frågor rycks det mest på axlarna åt.
Jaja, jag har bott med ett gäng pensionärer i sju år, och där vande jag mig vid att människor är artiga och trevliga. Jag bryr mig inte ett dyft om tråkiga grannar som jag ändå inte ska umgås med.
Min lägenhet, som jag by the way älskar, är snart tom på kartonger, i alla fall mina. I morgon kommer äntligen sonen hem - han har inte ens sett vår nya lägenhet - och får nog börja med att packa upp om han ska trivas i sitt rum.
Tja, det var väl det så länge.
Tjingeling.
Uppdatering: vid sista besöket i tvättstugan träffade jag en supergullig mamma som gärna pratade medan vi sorterade våra kläder.
3 kommentarer:
Hoppas att det blir fler prat. Härligt att du älskar den nya!
Det vore annorlunda om du skulle ha en hund ... då pratar 'alla' med en oavsett boendeform.
Men nu har du inte det ... Kanske lättar det fram på vårkanten?
Jag bryr mig inte, det är bara en iakttagelse och jämförelse med förra boendet.
Skicka en kommentar