Jag har funderat mycket på den kontroll

som vi som lever med en missbrukare, eller en otrogen partner, ägnar oss åt.
De flesta av oss gör nämligen det.
Undantagna är det som får otrohetshistorien berättad för sig, det vill säga där partnern kommer och säger precis som det är utan att undanhålla något.

Det står för mig mer och mer klart att kontrollen till att börja med handlar om att få struktur på det fullständiga tanke- och känslomässiga kaos som vi befinner oss i när ;

vi känner på oss, och vår partner säger att vi har fel,
vi tror att det är mer än det vi har hittat och vår partner säger att det är det inte alls,
vi förstår att vi serveras lögner men vår partner säger att det är sanningen,
vår partner kallar det vi vet för missförstånd.

Tankar och känslor far runt som raketer; de kommer uppifrån , nerifrån , från sidan, inifrån, utifrån, bakifrån och framifrån. De lämnar oss aldrig utan invaderar hela vårt system till det enda som återstår är total förvirring i en alltmer nedåtgående spiral.

När vårt eget tillitssystem slås ut - tilliten till oss själva och vår partner - och när spiralen spinner som snabbast, behöver vi något som hjälper oss tillbaka upp igen och det som står närmast är att kontrollera för att hjälpa oss att sortera ut vad som är vad så att vi kan bygga en ny trappa till oss själva.

För mig är det stor skillnad på en kontroll som är driven av ett behov av struktur snarare än det som handlar om nya avslöjanden och jag tror att det är viktigt att se vad som är vad.
Inte minst om man ska hjälpa den som är mitt i kaoset.

Det är oerhört viktigt att sluta med kontrollen eftersom den till sist får ett eget liv och blir en vana och det är viktigt att vi ser och jobbar med det som ligger bakom.
Är det ett behov av struktur är det där fokuset ska ligga, inte på kontrollen i sig.