Det är naturligtvis inte riktigt klokt.
I min värld är det snart.
I samma värld en sekund sedan han hade blöjor.
Libero vill jag minnas.
Sådana där byxor man drar på.
Ibland vill jag stanna tiden, ibland till och med gå tillbaka.
Glädjerop på dagis, armar runt halsen, sova tillsammans, skratt så vi kiknar, bäbä lita lamm...
Han kunde inte prata, men tyckte om när jag sjöng från min egen gamla slitna sångbok.
När vi kom till "Videvisan" började han gråta och när jag slutade sjunga pekade han på sången i boken och jag förstod att han vill att jag skulle sjunga samma sång igen.
Så jag sjöng och han grät. Om och om igen.
2 kommentarer:
Åh, underbart och vackert.
Det är en underbar unge... fortfarande.
Skicka en kommentar