Jag såg en fruktansvärd dokumentär

om missbruk igår kväll (tv4 fakta) där en mamma till tre barn var konstant berusad i sex år och till en sådan grad att hon spydde överallt framför barnen, drack någon slag munskölj när hon inte hade alkohol och däckade utanför huset där alla barnens vänner passerade.
Hon behövde i princip en konstant bevakning.

Programmet är en serie och i den så gör man en så kallad intervention, det betyder att man samlar alla i missbrukarens familj och vänskapskrets och så berättar man om hur man mår när personen missbrukar, och ber missbrukaren om att ta emot den hjälp som erbjuds omedelbart.

Man sätter också tydliga gränser som innebär att om inte personen tar emot hjälpen så är stöttandet från familj och vänner helt slut.
Det i sin tur betyder att personen utesluts.

Till hjälp i interventionen har man en erfaren terapeut som tydliggör konsekvenserna men som också är icke-dömande.
Tar personen emot hjälp får den åka direkt till ett behandlingshem.

I fallet mamman ovan så tog hon emot hjälpen men tog ett återfall efter sju månader och som en konsekvens av det fick hon åka direkt tillbaka till behandlingshemmet.
Därefter har hon varit nykter.

Det var faktiskt det värsta jag har sett i missbruksväg - vad hennes barn fick uppleva ska ingen behöva göra - och jag beundrar mamman och familjen som gav tillåtelse att sända programmet.
Det är strongt och kanske var det vad hon behövde.

Och barnens känslor kan jag inte ens återge.
Deras hopp - deras förtvivlan - deras skam - deras övergivenhet - deras oerhörda längtan efter sin mamma - deras kärlek, så som bara ett barn kan älska...
Allt uttryckte de i programmet.

De och pappan fick också behandling och jag hoppas så att de mår bättre idag.