vara att bli adopterad till ett annat land när man är en liten kille på fyra år.
Man har inget språk, ingen gemenskap, inga vänner, ingen som känner ens uttryck eller som kan läsa ens signaler.
Det måste vara så ofantligt ensamt.
Och så tänker jag på adoptivföräldrarna och vilken styrka och kärlek de måste ha och förmå att ge, för att hjälpa den här lille parveln att känna tillit och kärlek igen.
Jag ser förstås på reprisen av "spårlöst" och när upplösningen kommer, och sonen återförenas med de biologiska föräldrarna som en gång gav honom en chans till ett bättre liv, bryter jag ihop.
Det räcker att tänka på att jag skulle lämna bort mitt barn till främmande människor utan möjlighet att få träffa honom igen för att förstå vilken fruktansvärd situation det måste ha varit för dem.
Det finns många hjältar- och förlorare - i ett sådant här program.
1 kommentar:
Jag ser inte dessa program eftersom jag skulle gråta ihjäl mig. Däremot brukar jobbarkompisen berätta vad som hänt - så jag hänger med rätt bra ändå
Skicka en kommentar