kan man förstå att min unge rätt tidigt visade mig sin känslighet. Det har varit lätt för mig att ta hänsyn till den, jag tror definitivt att motsatsen hade varit mycket svårare.
Vi behöver hud, men också våga att ta bort den ibland.
För mig tog det alldeles för många år innan jag förstod det.
Jag ser hur min tonåring packar in sig, precis som han ska göra eftersom han behöver ett eget skydd nu och jag hoppas och tror att han gör det i en lagom dos så han slipper skala av sig alltför många lager när han blir vuxen.
Hur är dina tonåringar?
Och om du har mer än en; på vilket sätt är de olika?
3 kommentarer:
Åh.. min sextonåring som är 1.80 lång, har skäggstrån och händer som är mycket större än mina, som är en tuff punkare, poppis bland tjejerna, musiker.. Superkreativt bokstavsbarn..Han kryper upp hos mamma för gos titt som tätt, håller om mig när vi går på stan, pussar god natt...
Min lilla, alldeles snart tonåring, håller sig mer på sin kant, kramar lite tillbaka, men återhållsamt, mån om sitt utrymme. Inte alls så cool, inte alls så stor. En liten pluggis med koll på allt, bäst i klassen, sportar, kortklippt, fundersam.
Det är svårt att förstå att de har samma föräldrar, dessa två pojkar.
Visst är det härligt ändå att de har blivit sina egna individer?:)
Mycket. Det ger en härlig dynamik!
Skicka en kommentar